My Way - Bäst just nu MUSIKINDUSTRIN 100505
My Way Älta [Rhythm Ace]
Flummigt blåtonade trollkonster från ett garage i Älta. Jepp, suveränt!
http://www.musikindustrin.se/artikel/84/Bast_just_nu_enligt_Claes_Olson.html
My Way Älta [Rhythm Ace Recordings / Plugged]
Med basisten Jerker Bergkvist blev duon My Way (som 2004 skivdebuterade med The Songs We've Learnt To Play [Grammofonbolaget / Sound Pollution]) förra året en trio. Tillsammans med Christian Gabel (1900, bob hund, Thåström m.m.) spelade man in ett antal nya låtar i ett garage i Älta (den mobila studion Greenmind) – låtar som tillsammans med fem tidigare alster nu samlas i spåren på gruppens andra album. Trots att gruppens kreationer vilar på en stabil grund av rock, blues (Jon Spencer) och alt.country är musiken giftigt oberäknelig, med blåtoner som helt oförutsägbart drar både uppåt och neråt. Tempot är mestadels så långt neddraget att man nervöst lyssnar efter eventuellt kommande avslag – men My Way har bärighet. Likt Dinosaur J:r – eller rent av Jeffrey Lee Pierce? – lyckas man på ren intuition kombinera det trasigt spräckta med det vackert hela. Att endast ett fåtal svenska musiker har modet att släppa sargen och låta så här ger ytterligare styrka i upplevelsen. Spännande. Eget. CO MUSIKINDUSTRIN
http://www.musikindustrin.se/artikel/1691/UTGIVNINGAR_I_korthet.html
MY WAY
”Älta”
(Rhythm Ace Recordings/Plugged)
De lär ha gjort som debut 2004 och den sägs varit mer akustisk.
Nu är det en mix av ny americana och indiepräglad garagerockslammer som gäller. Fräckt larmigt gitarrsound. Gitarrer som brötar och trycker sig fram igenom ett annars ganska americana/countryrock färgat mer melodiskt ljudbygge.
I sina bästa stunder är det riktigt lyckat. Vackert, skört och sedan med de hårda gitarrdånen som ligger över allt och larmar på sitt egna lilla vis.
Låten Oscarmaterial larmar nästan i samma spår som Dinosaur Jr.
Ja, grunderna är välbeprövade. Men My Way är ett friskt inslag i gitarrslammerrocken. De låter inte riktigt som några andra. Det finns en nerv i mötena mellan vackert och rått, mellan melodier och gitarrdån. Och framförallt tar låtarna inte de väntade vägarna, tvärtom är det tämligen oförutsägbart.
Med ett ben i 80-talet
Recensioner |
Bli inte rädda för skränet. Det ska vara där. Och ni skulle sakna det om det försvann. Tro mig. Dessutom bjuds så mycket självklara harmonier och svidande vackra melodier att ni inte har nån rätt att klaga ändå. Bara så ni vet.
Musik
Älta Artist My Way Bolag Rhythm Ace/Plugged
Publicerad: Torsdag 22 april 2010 | 12:56
Trion My Way står med ena benet i ett tungt malande åttiotal och trampar Iggy Pop, Edwyn Collins och The Jesus and Mary Chain på tårna. Andra benet har hamnat mittemellan nittiotalets alternativrock, slowcore och gästande Daniel Wigstrands mjuka pedal steel. Där står det och vinglar lite förnöjt och hoppas att såna depprock-fobiker som undertecknad inte ska lägga sina egna ben på ryggen.
Men det är ingen fara. Jag står kvar. Och myser till de innovativa vändningarna och de släpiga klangerna som har en mystiskt suggestiv effekt. Det är eklekticism i sin prydno.
Så kalla det indierock, kalla det countryfierad åttiotalsångest, kalla det alt-nånting. Eller kalla det inte nånting alls. Som vanligt tycker jag nämligen bara det är befriande att inte med säkerhet kunna placera musiken på genreskalan. Fri musik vinner i längden.
Det lilla stockholmska skivbolaget Rhythm Ace fortsätter släppa album som vägrar gå i koppel. Det är ett sundhetstecken i en cynisk musikbransch och det ska självklart uppmuntras.
Johan Kronquist FRIA TIDNINGEN
http://www.fria.nu/artikel/83483
Indierock
My Way — My Way @@@
Trodede först ett ögonblick att det var en massiv Dinosaur Jr gitarrväggar jag befann mig och sångaren i svenska My Way sjöng så där likt J. Mascis i Dinosaur Jr så att jag verkligen började tänka efter ordentligt på vad jag lyssnade för musik. Men nya tio spårs - albumet med My Way är utgivet på lilla indiebolaget Rhytthm Ace Recordings. My Way spelar verkligen shoegaze och blixtrande typisk indierock i klassisk mening. Enda invändningen jag har mot skivans alla tio spår att det kan bli lite monotont eftersom låtarna låter ganska likt varandra i stil, ackord och nyanserna finns där men försvinner även lite grann. My Way har förmågan att sätta sina spår genom att man får My Bloody Valentine, Spacemen 3 eller Jesus And The Mary Chain i centrala nervbanan i min hjärna. Men My Way har utan tvekan sitt eget organiska sound som inte behöver förklaras. Låtarna är relativt bra och har en konstruerad enkelhet i kompositionerna fastän musiken är inte så självklar som jag trodde - utan bandets nerv ligger i de långsamma malande melodierna och de fina ackorden vilket har sin poäng då musiken och texterna harmonierar med varandra. Det är de där ackorden som målar upp musikens känsloregister så sublimt. My Way har skapat en konstnärlig intressant skiva men jag gissar på att nästa album kommer bli ännu bättre. Jag väntar med nöje på det albumet med My Way. Bandets nya skiva är klart godkänt och snygg platta.
http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer92/Musik/my_way_my_way.html
MY WAY
”Älta”
(Rhythm Ace Recordings/Plugged)
betyg: 3
VÄLSTÄDAT. Älta/Nacka-trion My Way bjuder med sitt nya album ”Älta” på välstädad lo-fi-indie som för tankarna till de mer nedtonade alster som går att hitta på flertalet av Frank Blacks – frontman i kultbandet The Pixies – soloalbum.
Jerker Bergkvists sång är också den allt som oftast är slående lik indie-ikonen Blacks, även om den i vissa fall (I Need A Hat”, ”Chop, Chop”) faktiskt tenderar att påminna mer om Freddie Wadlings säregna stämma. Att jämföras med dessa artister är i sanning inget dåligt betyg och ”Älta” är heller inget dåligt album.
Däremot är det lite för sömnigt och enformigt för att man ska orka vara engagerad i alla de 45 minuter som albumet pågår.
JENNIE STAFFANSDOTTER VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD
http://www.folkbladet.nu/?p=173059